Min väninna fick en dotter i somras, och nu kan de kommunicera. För redan vid tre månaders ålder har ett spädbarn lärt sig vad samtal är: ljud som omväxlande kommer från dig och sen från mig, ett flöde av ljud där vi turas om att producera de här ljuden, vi för och följer varandra i en dialog. Prova (om du har tillgång till ett spädbarn som är mätt och belåten - annars är det svårt med koncentrationen), sitt med barnet i knät, se in i varandras ansikte, ställ en nonsensfråga ... och håll tyst! Se hur barnet anstränger sig (100 %!) för att åstadkomma ett ljud, krusar läpparna, viftar med armarna och följer dig med blicken. Hon vill kommunicera!
Det är därför det är så irriterande med folk som pratar i mobiltelefon i tunnelbanan: Vi vill ju vara del av dialogen!
Vi har hela livet tränat på den här dialogen, först du sen jag, sen du sen jag. Men här kan/får vi inte. Först du sen ...tystnad. Frustration.
Så din irritation kan uppfattas som att du tillhör en grupp som är skickliga kommunikatörer, en människa som är lyhörd för andra människors behov genom att du ständigt lever i en dialog med din omgivning. De som inte upplever den här konflikten när telefonerna går varma i tunnlarna och på bussen, de som bara tycker att alla måste väl ha rätt att prata, vad blir nästa steg - förbud mot allt prat? - kan också vara personer som har hög integritet, jag är jag och du är du, vi kan samexistera utan att inkräkta på varandra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar