Känslor utan breda band

Vet du vad en Tamagotchi är? En manick stor som en tillplattad pingisboll med en enkel display utan färger, små pixlar som föreställer först ett ägg och sedan ett huvud på din kläckta dinosaurie. Nu gäller det att mata, leka, vila och torka bajs med jämna intervaller - annars dör din dino.

Extremt enkel grafik och massor av äkta känslor!

Barnen roade sig med de här när de var små, 6 och 8 år, 1998. Visserligen kunde du starta om dino efter att han hade dött - men det var ju inte samma dino! Deras förtvivlan när de inte lyckades var minst lika stor som om det varit en kattunge de hade tagit ihjäl. Mamma fick hoppa in och sköta dino på dagarna när de var i skolan, för fröken gick inte med på digital husdjursskötsel på lektionstid. Ni förstår säkert att det inte höll särskilt länge...

Men det fick mig att inse att det inte var breda band eller avancerad dramaturgi och glada färger som skapade känslor och engagemang i vårt lärande. När man kunde skapa så mycket känslor med bara 50*50 pixlar - då måste vi tänka om!