Genom åren har jag träffat många multimediaproducenter (jo de hette så förut) som hävdat att "lärandet måste vara roligt - därför använder vi oss av klassisk dramaturgi för att väcka intresse och lust". Speciellt om vi ska utbilda en grupp som vi inte har någon hållhake på - t ex våra kunder - så ska det vara inspirerande och motiverande.
Men de allra flesta utbildningsinsatser i företagen görs för den egna personalen. (Och om det inte är det så bör det vara) utbildning i sådant som medarbetarna måste kunna för att klara jobbet. Behövs då verkligen all denna motivation och lustfyllda upplevelse?
Är det utbildning just-in-case eller just-in-time?
Ska jag lära mig jobba i företagets ekonomisystem så kanske jag inte behöver en dramatisering. "Här är Olle, han har varit på tjänsteresa och vill ha tillbaka pengar för sina utlägg. Hur ska han göra med sitt taxikvitto?" eller "När Stina kom till jobbet måndag morgon stod hennes sura chef i dörren och viftade med en bunt papper: Du kommer försent och här är listan på nya kunder som ska läggas in i systemt. Det måste vara klart före lunch för annars..." Hur mycket drama vill du ha?
Case-scenarier är bra! Det kan förtydliga ett ämnesområde och skapa diskussion och eftertanke. Men det är inte alltid nödvändigt. Och framför allt får vi inte glömma bort att också presentera fakta när sådan finns tillgänglig. På ett pedagogiskt sätt förstås - det är det som är vår yrkesstolthet.
Men pedagogik är inte liktydigt med dramatik.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar